Psykfilm

Elfriede Jelinek, föddes 1946 i Mürzzuschlag, Steiermark, är en österrikisk författarinna. Hon debuterade med en diktsamling 1967 och har sedan dess skrivit både poesi och romaner. Flera av hennes romaner finns översatta till svenska. Bland andra – ”Pianolärinnan”, ”Lust” och ”De utestängda”. Den delvis självbiografiska ”Pianolärarinnan” har blivit film i regi av Michael Haneke. Hon mottog nobelpriset i litteratur 2004 med motiveringen: ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”. En som ogillande Jelinek var akademiledamoten Knut Ahnlund. Han hoppade av 2005 i protest mot att Jelinek fick priset. Läs hans pekoral till essä här. Jelineks språkbehandling bär, som även nobelprismotiveringen anger, tydliga spår av författarinnans musikaliska bakgrund (hon är utbildad organist). Språket hos Jelinek uppvisar säregna rytmiska strukturer. Hennes behandling av det tyska språkets klang och ordens fonetiska kvalitet är ett annat av grundelementen i skrivandet; hon arbetar flitigt med olika sorters assonanser, inte bara inom lyriken och dramatiken, utan även i den berättande prosan. Detta gör, enligt författarinnan själv, att hon ”hör till de författare som egentligen inte kan översättas” (intervju i Dagens Nyheter 8 oktober 2004).

Trots detta noggrant avvägda arbete med ett musikaliskt språk är Jelineks verk långt ifrån något rent estetiskt experiment. Samhällskritiken är bitande. Jelinek gisslar det moderna livet, i synnerhet kommersialismen och dess avarter. Hennes verk har vidare ett feministiskt budskap, där olika former av manligt våld mot kvinnor bildar ett ledmotiv i skildringen av ett sexistiskt samhälle. Här används också en del obscena och vulgära element som stilmedel för att demaskera samhället.

Ett annat återkommande tema för Jelinek är Österrikes oförmåga att göra upp med sitt nazistiska förflutna. Hon är aktiv som vänsterdebattör och var medlem av Österrikes kommunistiska parti 1974-1991. Det mycket omstridda högerpartiet FPÖ tog i en valkampanj i Wien 1995 upp Jelineks namn som en motsats till ”konst och kultur”. När FPÖ senare togs in i den österrikiska regeringen markerade Jelinek sitt avståndstagande genom att förbjuda de österrikiska statliga teatrarna att spela hennes teaterpjäser, ett förbud som hon dock senare upphävde.
Källa: Wikipedia