Intervju i DN med mig om terapeutskildringar i film och litteratur

Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Eftersom intervjun med mig inte ligger uppe på nätet, så saxar jag från papperstidningen:

Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.

Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.

-Samtalsterapi  är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.

Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.

- En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.

Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.

- Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.

Jonas Mosskin om terapiskildringar

”In treatment” (tv-serie, 2008–2010)
–  Den är gjord med hjärta, och Hagai Levi har själv gått i terapi i alla möjliga olika varianter. Det är nog en av de minst schablonartade skildringarna av terapi, som ligger närmast verkligheten. 

”Intima främlingar” (film, 2004)
– En kvinna går till vad hon tror är en terapeut, men han är egentligen skattejurist. Den beskriver att själva mötet är det viktigaste, och att det kanske inte spelar så stor roll med vem.

”En familj som ­andra” (film, 1980)
– Den handlar om en tonårspojke som förlorat sin tvillingbror. Här ser man en terapeut som är välvilligt inställd och lite som en kompis.

Siri Hustvedt – ”Sorgesång” (roman, 2008)
–  Huvudpersonen är en psykoanalytiker som bor i Brooklyn och det handlar väldigt lite om hans patienter utan mer om hans liv. Han är lite mer som en vanlig snubbe.

Beate Grimsrud – ”En dåre fri” (roman, 2010)
–  Huvudpersonen har schizofreni och lider av psykoser, och träffar en KBT-terapeut. Här är terapeuten som en kompis som stöttar och försöker få henne på banan.

Anna Lytsy – ”Fru Freud och jag” (roman, 2009)
–  En kvinna går i terapi hos en klassisk analytiker. Terapeuten är gammalmodig och har förutfattade meningar, särskilt hennes lesbiska förhållande.

Comments are closed.