Vi måste prata om Kevin, några psykologiska tankar

250 personer kom och lyssnade på Psykologer tittar på film-seminariet om Vi måste prata om Kevin på Göteborgs Filmfestival. Det var knökfullt och folk trängdes i alla hörn på Lagerhuset intill biograf Draken. Vi måste prata om Kevin är en berättelse, en bok och en film som verkligen engagerar människor. I spåret av skolmassakrer och nu senast det ofattbara attentatet på Utöya, så finns det en slags omedelbar direkthet i historien om Kevin. Vi kanske måste prata om Kevin, vare sig vi vill det eller inte.

Filmatiseringen av Lionel Shrivers bok, en bästsäljare från 2006, är på många sätt bättre än själva boken. Där boken bitvis är pladdrig, självömkande och utgår enbart från mammans perspektiv, blir filmen mer neutral och objektivt betraktande av skeendet, även om filmen också utgår från mammans upplevelse. Boken lider av ett ensidigt perspektiv där mamman som berättar, försöker skriva sig fri från ansvar. Det är uppenbart en självupptagen kvinna som i sitt sökande efter att förstå, främst vill bortförklara det hemska massmordet som Kevin begått. För i Evas värld är det som om hennes egna tillkortakommanden och brister ändå inte kan förklara så mycket. För Kevin var ju psykopat, redan från början. Det var kört. Det var oundvikligt.

Utifrån psykologiska studier är det tveksamt om man kan dra den typen av slutsatser. Det finns inte en enkel orsakskedja som leder fram till associalt beteende och psykopati, menade psykologen Eva Löwstedt som diskuterade filmen med mig och publiken. Dock finns det en del riskfaktorer och Kevin har tyvärr inte en mamma som förmår att möta och se dennes behov på ett adekvat sätt. Det är uppenbart att mamman har svårt att knyta an till sitt barn. Hennes problem med anknytning gäller kanske inte bara sin son utan även i relation till andra också. Eva lämnar Kevin tidigt som liten och är borta i flera veckor, månader på långresor, något som kanske inte var helt lyckat med tanke på anknytningssvårigheterna. Så långa separationer från anknytningspersonen är svåra för barn att hantera.

Hennes man lyckas inte heller vara ett stöd eller en hjälpande partner. Istället blir pappan till en slags blåögd helgpappa som jobbar heltid och som introducerar sonen för manliga, våldsamma lekar. Pappan naivitet och oförmåga att förstå och möta hustruns desperation blir plågsam som man att se. Det är också en smula oklart varför en kvinna som Eva, som satsat allt på karriären, lägger ditt jobb åt sidan i och satsar allt på barnen, som hon inte får så mycket ut av att ta hand om.

Det finns en fråga om barn kan vara onda eller vilja ont som finns närvarande hela tiden i berättelsen om Kevin. Det får mig att tänka på novellen Sommarbarnet, av Tove Jansson i hennes novellsamling Resa med lätt bagage. I den får vi möta ett sommarbarn som kommer till en skärdgårdsfamilj och vänder upp och ned på allt och alla. En 11-årig pojke lyckas på några sommarmånader sprida sådan osämja och dålig stämning att han till slut blir hemskickat. Då har pojken dödat och plågat djur, och gjort allehand otyg. Det som är intressant med Janssons framställning är att den också har samma underliggande idé, nämligen att vissa barn bara är onda eller hopplösa för att de vill det. Janssons språk är stramt och med mycket mellan raderna vilket för mig blir mer levande än Shrivers pladdriga Sex and the City-prosa. Janssons omdöme och estetik tilltalar mig, men budskapet är egentligen detsamma. Det är barnet det är fel på.

Kevins associala drag blir alltmer uppenbara ju äldre han blir. Behandlingen av systern och diversé husdjur följer en en psykiatrisk standardbeskrivning av ett problembarn. Under seminariet framkom det att styrkan med filmen är att den förhåller sig mer öppen och lämnar uttrymme för betraktaren att förklara de biter som fattas i berättelsen. Är det verkligen Kevin som skadar lillasysterns öga eller är det en olyckshändelse t.ex? Det får vi aldrig veta med säkerhet. Själv är jag beredd att hålla med mamman i hennes misstankar.

En sak som stör mig är att Kevins beteende eller massmord aldrig riktigt blir förklarat. Om det var en vansinnesakt på skolan som saknade mening förutom att väcka uppmärksamhet, varför dödade han då systern och pappan? Det enda sättet för mig att förstå dödandet av familjemedlemmarna är att Kevin har någon form av grandios narcissistisk problematik där dödandet av de andra i familjen blir ett sätt att få ha kvar mamman ensam. Men viljan att ha kvar mamman är i Kevins förvrängda värld också ett sätt att rikta sitt uppdämda hat mot mamman genom att döda de två personer som hon verkligen älskar. Tilda Swinton gör en fin rollprestation och förmedlar verkligen en desperat ångest på ett övertygande sätt.

Filmen har en förmåga att stanna kvar och fastän jag inte riktigt vill, så pratar jag om Kevin.

PS: På fredag 17 februari har Vi måste prata om Kevin biopremiär i Sverige.

Comments are closed.