DN tar upp Bergmanfestivalen idag i en artikel men tycks ha missat Psykologer tittar på: Bergman. För den som vill ha lite bakgrund till filmen, lär Ingmar Bergman ha kommenterat tillkomsten av Smultronstället (åtminstone enligt Bergmanstiftelsens nätplats) så här:
En känsla överföll honom: tänk om den gamla kokerskan Lalla skulle öppna dörren, som hon gjort så många gånger förut? ”Så slog det mig - tänk om man skulle göra en film om det här att man bara kommer alldeles realistiskt och plötsligt öppnar en dörr, och så går man in i sin barndom, och så öppnar man en annan dörr och kommer ut i verkligheten, och sen svänger man om ett gathörn och kommer in i någon annan period av sin tillvaro, och allting pågår, lever. Det var faktiskt uppslaget till Smultronstället.” Senare skulle han revidera tillkomsthistorien. I Bilder kommenterar han sitt tidigare påstående: ”Detta är en ganska beskedlig osanning. Det verkliga förhållandet är att jag ständigt lever i min barndom”.
En underbart dubbeltydig historieskrivning. ett annat spår kring Smultronstället gäller huruvida filmen är den första roadmovien. Märk att Dennis Hoppers Easy Rider kom tolv år efter. På Bergmanstiftelsens hemsida står det så här om Smultronställets inflytande för filmhistorien:
Philip och Kersti French har till och med framhållit den som ”the ur-road movie” och hävdar därmed att andra filmer i genren - som exempelvis Easy Rider (Dennis Hopper, 1969) - står i implicit skuld till Bergmans film. Det kanske är överdrivet, men oavsett i form av parodi eller som hommage finns en mängd referenser i Smultronstället i filmer av så skilda regissörer som Pedro Almodóvar (Höga klackar), André Téchiné (Ma saison préferée), Alexander Payne (About Schmidt) och Tim Burton (Big Fish). Den mest outtröttlige av Smultronsställets parafraserare är emellertid Woody Allen, som gjort åtminstone tre filmer som - helt eller delvis - kan betraktas som pendanger till Smultronstället: En annan kvinna (1988), Små och stora brott (1989) och Harry bit för bit (1997).
Jason Wood i filmtidningen Electric Sheep tar upp en annan vinkel i en intervju från 2007:
…Instead of the road offering this kind of escape and adventure it began to be seen as something that was fraught with danger. So in the 40s and 50s this whole idea of paranoia crept in and it was the European filmmakers, Bergman with Wild Strawberries and Fellini with La Strada, who developed this idea that the road wasn’t going to bring happiness but misery and introspection. Because of films like that you had the birthing of films such as Easy Rider.
Wood har förövrigt skrivit boken 100 Road Movie (2007) där Smultronstället figurerar. I intervjun på nätet lyfter Wood fram en annan intressant aspekt av roadmovien som fenomen:
Wild Strawberries did for Sweden what a lot of these road movies were doing for America. It was a way of showing to the Swedish people how their lives were changing and how their aspirations perhaps weren’t being met. But what’s interesting is that a lot of these filmmakers not only used the road movie template as a means to analyse their own social and political situations but they also began to use it as a dialogue with American culture and American imperialism.
Filmkritiker Maaret Koskinen lyfter fram drömsekvenserna i Smultronstället. Hon skriver så här på Sweden.se om berättarstil i Smultronstället:
The film is ultimately also a continuation of the Strindbergian dream and chamber play aesthetics that Bergman experimented with as early as Wild Strawberries; in that film it was governed by a modernistically paced narrative structure, filtered through the memory and dreams of the elderly man who is the main character (played by Swedish silent-film director Victor Sjöström in his last role). This, in turn, would be followed by the God trilogy, where Bergman’s purpose was to let the waking world assume the attributes of a dream — to let his filmic narrative achieve the unconstrained, dreamlike enlightenment that he believes is closest to the essence of cinema. In Bergman’s own opinion, he has achieved this only a few times in his career — for example, in Persona, “this composition of different voices in the concerto grosso of the same soul.”
Nåja. Vi får se om det diskussionen på Psykologer tittar på film på torsdag kommer att ta upp roadmovieperspektivet på Smultronstället. Välkomna!
PS: Andra ingångar till roadmovies är en artikel ”Bilen och vita duken är en essä” av Sebastian Joans i Uppsala Nya Tidning från 2006.
