Psykologer tittar på film visar 12 Edsvurna män

psykologertittarpafilm-rensad.jpg

Så var det dags för säsongens sista Psykologer tittar på film på Kulturhuset. Torsdagen den 20 november kl. 19, visas 12 Edsvurna män (USA, 1957) av Sidney Lumet. En klassiker som fick flera Oscarnomineringar och som var Lumets debut. I huvudrollen spelar Henry Fonda. Filmen handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor och alla de intrikata spel som pågår i grupprocess. Filmens känns nästan filmad i realtid och har ett dokumentärt anslag. 12 Edsvurna män är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen på 1990-talet.

Gäst är Christer Sandahl, leg. psykolog, docent på KI, och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller på Kulturhusets hemsida: https://www.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx

Varmt Välkomna!


Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Press om Unge Freud i Gaza

370×150.jpg

Det är fina recensioner för Unge Freud i Gaza. Kul att så många har varit positiva till filmen. Och extrakul att flera medier gjort längre intervjuer med Ayed. Göran Sommardal på P1:s Kulturnytt beskriver träffande de känslor filmen väcker. Hynek Pallas skriver i SvD att innehållet är bättre än filmens estetik och det kan jag hålla med om. Men innehållet är å andra sidan så unikt. Johan Croneman som annars är svårflörtad, är också positiv i DN. Här är fler recensioner från GP, Aftonbladet och Expressen. och Film.nu, Sydsvenskan. Både TV4 och Rapport hade även intervjuer med Ayed under helgen.

Uppdatering: Filmens upphovsman PeÅ Holmquist var med i Kino i P1 (fredag 7/11) och pratade om filmen. Kul nog var även Ayed med i studion. Där berättade han om sin 60 timmars resa för att komma till Sverige och att han bestämde sig för att bli psykolog 1997. Han pappa är narkosläkare och har varit ett stöd för honom i hans val av yrke. I flyktinglägret Jabaliya där Ayed jobbar bor 250 000 människor. Han är ensam psykolog men har ett antal studenter som hjälper honom. I dagslägret är det strejk vilket beror på konflikten mellan Fatah och Hamas. Då håller han kontakt med sina patienter via telefon eller träffar dem i smyg.

Ayed kommer till Psykologer tittar på film!

370×150-2.jpg

Mot alla odds har 28-årige Ayed al Hamrany sluppit igenom gränsen i Gaza. I eftermiddag landar han i Sverige. Psykologer tittar på film visar bioaktuella dokumentären ”Unge Freud i Gaza” på Zita, söndag 9 nov, kl 15. I filmen får man följa Ayed på jobbet in i terapirummet. Då kommer Ayed att diskutera filmen med publiken och prata om vilka utmaningar det är  arbeta som psykolog på Gazaremsan. På plats finns även filmens upphovsman PeÅ Holmquist och Anna Gerge, leg. psykoterapeut.
Det finns fortfarande biljetter kvar. Boka på www.zita.se eller 08-23 20 20. Välkommen!

Corren eftersnackar om Psykfilm

sq964aeubp0jz5azw174-1.jpg

Susanne Sterner skrev för ett tag sedan i Östgöta Corren om när Psykologer tittar på film gästade Norrköpings Filmfestival. Hon var fascinerad av filmen Sung Song Blue och skriver:

Efter filmen handlar samtalet om sanningar och livslögner, om att inte vara någon om man inte är Någon, om att drömma om ett annat liv och att dra in andra i den drömmen. Vi pratar om barnens roll i familjen, vi pratar om det etiska elller oetiska i att låta kameran zooma in fettvalkar, pormaskar, benstumpen.

För mig som blivande psykolog var den anonyma och närgångna kameran oetisk. Men film är ju film.

För den som är baserad i Östergötland har Corren även en filmblogg.

Psykologer tittar på film visar Unge Freud i Gaza

 370×150-2.jpg370×150.jpg

Söndagen den 9 november kl. 15 visar Psykologer tittar på film i samarbete med Folkets Bio, dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza. Filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian har följt Ayed al Hamdany, en 28-årig palestinsk psykolog i flyktinglägret Jabaliya i Gaza. Med kameran får vi följa Ayed under två års tid när han gör hembesök i flyktinglägret med portföljen svängande i handen. Ayed ger terapi till unga Inas med självmordstankar, till Maysa med traumatiska upplevelser, till Hanan som lever i yttersta fattigdom, till Abed som varit självmordschaufför och till några stympade företrädare för Hamas. Ayed är en djupt engagerad psykolog som varvar avslappningsövningar med familjesamtal. Han försöker skapa ett liv bättre liv under svåra omständigheter för sina patienter samtidigt som hans familj tycker att han borde gifta sig. Det är en komisk och tragisk film från ett Gaza långt bortom den vanliga medierapporteringen.

PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian är oberoende svenska filmare med långt förflutet i Mellanöstern. Tillsammans har de gjort mer än femtio dokumentärfilmer, många av dem prisbelönta och visade över hela världen såsom Gaza Ghetto och Tillbaka till Ararat. PeÅ Holmquist finns även på plats vid visningen.

Filmen börjar kl. 15.00. är 1h 30 min. Efteråt samtalar Anna Gerge, leg psykoterapeut och handledare med publiken. Hon jobbar på Kris och Traumacentrum vid Danderyd Sjukhus och har bland annat specialiserat sig på trauma, hypnos och EMDR.

Biljetterna släpps imorgon den 29 oktober och kostar 100 kr och bokas via Zita, Birger Jarlsgatan 37, 08-23 20 20, eller på nätet.

Varmt välkomna!

PS: Filmen har premiär på Zita den 7 november.


Psykfilm visar Water Lillies

naissancedespieuvres.jpg

Nästa Psykologer tittar på film blir fransk. Då visar jag Water Lillies, (”Naissance des pieuvres”, FRA 2007), av Céline Sciamma. Den utspelar sig i en Parisförort där vi möter de tre 15-åriga flickorna Marie, Anne och Floriane som är filmens nav. De övar konstsim, är svartsjuka och försöker förhålla sig till den komplicerade frågan om sin sexualitet. Utan pekpinnar eller fördomar får vi inblick i en ungdomsvärld som är vacker, ensam och laddad med kärlek, hetro såväl som homo. Med konstsim som fond lyckas regissören Sciamma berätta en poetisk Fucking Åmål-historia där vuxna är trovärdigt frånvarande. Filmen har tidigare visats i Sverige på någon enstaka festival men kommer tyvärr inte på bio.

Till vår hjälp att prata om filmen efteråt kommer Fredrik Livheim, leg. psykolog. Han har jobbat mycket med tonåringar och föräldrarutbildningar utifrån, ACT (Acceptance Commitment Therapy).

Filmvisningen börjarr kl. 19.00 Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr.

Köp biljetter i infokassan våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller Kulturhusets hemsida:

Nästa visning är: 20 november. 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. 12 edsvurna män är en riktig filmklassiker. Lumets film handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor. Den är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen 1990-talet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Varmt Välkomna!

PS: Psykfilm på Facebook.


Analys av Sung Song Blue

elephantears.jpg

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

shapeimage_3.jpg

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harey-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna  på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.

Psykologer tittar på film gästar Norrköpings Filmfestival

 shapeimage_3.jpg

Torsdag den 16 oktober gästspelar Psykologer tittar på filmNorrköpings Filmfestival. Det blir första gången Psykfilm beger sig utanför tullarna. Filmen som kommer att analyseras och diskuteras är dokumentären ”Song Sung Blue” (USA, 2008). Filmen som självklart har en egen blogg är gjord av Greg Kohs som både är producent, regissör och kameraman. ”Song Sung Blue” handlar om paret Mike och Claire Sardina som träffades i slutet av 1980-talet. Mike spelade covers av Neil Diamond och Claire uppträdde som Patsy Cline. Tillsammans blir de Thunder och Lightning som blir Milwaukees och Wisconsins lokala celebriteter under 20 år. I filmen får vi följa dem och deras familj som på många sätt är vanlig whitetrash. Det är också historien om ett par som försöker leva den amerikanska drömmen trots personliga tragedier och motgångar.

Till vår hjälp att analysera filmen efteråt kommer leg. psykolog Karin Osvaldsson. Hon är verksam vid Linköpings Universitet där hon bland annat har forskat om hur identiteter konstrueras framför allt hos barn och ungdomar.

Filmen är 1h, 30 minuter och börjar 17.30 på Lilla Teatern, i Norrköping. Efter det blir det ett samtal med publiken. För att kunna se filmer krävs ett festivalpass (60kr) och en biljett till filmen (45 kr). Mer praktiska saker och info om biljetter finns här. Norrköpings Filmfestival pågår mellan den 10-19 oktober.

Bilden av psykologen och psykoterapeuten i tv-serier

therapywithmay_252.jpg

Igår torsdag gästade jag P3 Populär tillsammans med Josefin Michanek, (psykologstudent i Stockholm). Vi diskuterade hur psykologer och psykoterapeuter framställs i tv-serierna ”In Treatment”, ”Tell me you love me” och ”Sopranos”. Det blev ett lättsamt och seriöst samtal med programledaren Hanna Fahl som var påläst och uppenbart intresserad av ämnet. Samtalet börjar cirka 13 minuter in i första timmen och finns att lyssna på här.

Vi var bägge överens om att serierna är hyfsat realistiska. Särskilt In Treatment som i stort sätt bara utspelar sig i terapirummet kommer nära hur en terapi faktiskt går till. Josefin betonade att det uteslutande är den psykodynamiska terapin somportätrtterats på film och i tv-serier vilket för henne som KBT-utbildad ibland känns irriterande.

Vi betonade också att serierna i första hand är underhållning och att psykoterapeuterna gör en del fel, märkligheter som känns klumpiga, orutinerade och oetiska men att de gör handlingen i serierna mera spännande.

Vi försökte oss på att bena ut skillnaderna mellan psykitater, psykolog och psykoterapeut men det är lättare sagt än gjort om man inte ska använda krångliga fackuttryck. Slutligen kom vi fram till att bilden av psykoterapeuten fortfarande är en äldre erfaren gubbe, gärna med skägg.